det är snart jul. det är inför jul. hela skiten gör mig så ledsen. för det mesta spelar julen ingen roll. de tre senaste åren har jag festat. efter julklappsutdelning och kalle anka.

men förberedelserna, de kan vara trevliga. gemytlig stämning, skratt och finurligheter.

jag och pappa brukar göra så mkt ihop. tillochmed han blir lite fjantig vid jul. iaf med mig. vi skojar ännu mer än vanligt, låtsas halka på vägen, kastar snöbollar, lagar julrelaterad mat, kollar på oändligt många filmer med tre-fyra filtar och fem-sex kuddar sitter vi ihopkurade i soffan, vi tänder ljus i en ljusgrej jag gjorde när jag var liten och hade träslöjd.

vi klär granen. eller, han  sätter dit ljusen och jag hänger på julgranskulorna och glitter och fula små tomtar vi fått av farmor och farfar för massa år sedan.

jag hjälper honom alltid med inhandlingen av julklappar till släkt. vi blir irriterade på varandra för brist på idéer, går runt och får panik tills det plötsligt plingar till i huvudena.

vi slår in julklapparna ihop, massa trams med snören, tejp och felinslagna klappar. tända ljus och film och massa onyttigt kvällen innan julafton.

vi har det bra. det har alltid funkat så sjukt bra vid jul.

vafan skall hända nu? jag blir tårögd av att tänka på det. jag börjar lipa nu när jag sitter här och sakta inser att det inte kommer ske.

för jag vet, att även om han ringt nu hade jag inte svarat. jag ser ingen anledning. även om han sagt 'förlåt mig, jag menade inget av det jag sade, du är min dotter och jag älskar dig, du är absolut inget misstag' så hade jag inte förmått mig att komma springandes hem till honom och slängt mig i soffan bredvid och dunkat igång ngn rolig film.

det funkar inte så. det blir inte så. ord kan sätta så djupa sår.

den här gången är jag inte beredd på att förlåta.

jag vill verkligen inte vara med om det här.

det är mkt jag har svårt för att hantera. det finns mkt jag visar mitt förakt mot helt öppet. det finns personer som gör saker som jag kan säga till utan att skämmas, att jag tycker att de är äkta svin och de får mig att vilja kräkas.

men det finns ännu en sak. som just nu, här, får mig att må illa. som aldrig förr. och som jag inte kan hantera.

det är lögner. jag förstår mig inte på människor som ljuger. som kan titta en person rakt in i ögonen och helt kyligt dra iväg en lögn.

att ljuga för en person man sagt sig älska. ljuga för en vän. för sin partner, för vem som helst.

en liten vit lögn för dagen är inte världens undergång, det gör vi alla. de där harmlösa lögnerna.

det är just det att jag avskyr att känna mig dum. lurad. jag blir nästan mer arg på mig själv än lögnaren. varför i helvete anade jag inget? jag svalde hela jävla köret. grundlurad. en idiot.

jag TOTALT avskyr den känslan.

hr svårt kan det vara att spotta fram sanningen? vet vi inte alla att sanningen kommer fram för eller senare. det är vida känt. säkerligen finns det många som lärt sig den läxan.

lögner. fyfan vad bedrägligt. tacka fan vet jag ärlighet. det är inte alltid det lättaste, men det är det rätta. och i valet om sanning eller lögn finns det bara ett rätt.

jag vet inte varför det här gör mig så uppskärrad ikväll.

det bara är så. just ikväll.

säg som det är. stå upp.