hej hasse.

det spelar ingen roll vad jag tror eller tycker om dig, vad jag säger här och nu spelar inte heller ngn roll, för jag tvivlar på att du ngnsin skulle visa din närvaro på den här bloggen.

men trots allt, så lyckas jag uppbåda ett välkommen.

välkommen, hasse.

jag vet att jag inte är så mkt att hänga i julgranen för tillfället. jag vet att jag befunnit mig utanför kartan sedan jag kom hem från stockholm.

jag vet att det kan vara jävligt irriterande att inte få den respons jag brukar ge, att inte kunna vara där, ge er den uppmärksamhet och bekräftelse ni alla är så vana vid att få. jag vet att ingen av er ngnsin kommer kunna förstå mig så lite som nu. jag vet att ni omöjligt kan sätta er in i hur jag känner. jag vet att det är längesedan jag var den där roliga jäveln.

jag vet att jag har varit påväg neråt en längre tid.

jag vet, att där jag är nu, har jag absolut inget att be om ursäkt för.

ge er till tåls eller ge fan i allt ist. väntar ngn av er på en ursäkt så är det förgäves. det här är inte min tid att be om ursäkt.

jag söker inte sympati, jag söker inte förståelse från andra.

jag söker det där lilla som kanske, kanske, kaaanske kan hela mig igen.

inatt bestämde jag mig för att ta steget. fullt ut. så ja, jag läste ut bokjäveln. och ja, jag grät som aldrig förr.

folk dog. som varit med från allra första början. saker uppdagades och jag hade rätt om snape. skickligt av mig. jag hade rätt om idioten. jag hade rätt om fler saker. dumbledores hemlighetsmakeri har gått mig på nerverna genom hela boken.

det gör ont och retar mig ngt fruktansvärt att mina livräddare inte komma fortsätta dyka upp.

j.k rowling tänker inte rädda mig fler gånger med harry. det är sorgligt.

det är lika slut som bokens sista rad.

gawd, så bra harry är.

jag insåg just. det är mig det är fel på.

jag har skjutit ifrån mig alla. jag har gjort mig otillgänglig, upptagen, anonym. en månad. där jag inte gått med på att träffa ngn.

två dagar har jag haft sällskap. en med felicia och en kväll ute.

annars har jag suttit här.

vad fan är det som händer med mig?

jag vill inte vara såhär. fel.

det är snart jul. det är inför jul. hela skiten gör mig så ledsen. för det mesta spelar julen ingen roll. de tre senaste åren har jag festat. efter julklappsutdelning och kalle anka.

men förberedelserna, de kan vara trevliga. gemytlig stämning, skratt och finurligheter.

jag och pappa brukar göra så mkt ihop. tillochmed han blir lite fjantig vid jul. iaf med mig. vi skojar ännu mer än vanligt, låtsas halka på vägen, kastar snöbollar, lagar julrelaterad mat, kollar på oändligt många filmer med tre-fyra filtar och fem-sex kuddar sitter vi ihopkurade i soffan, vi tänder ljus i en ljusgrej jag gjorde när jag var liten och hade träslöjd.

vi klär granen. eller, han  sätter dit ljusen och jag hänger på julgranskulorna och glitter och fula små tomtar vi fått av farmor och farfar för massa år sedan.

jag hjälper honom alltid med inhandlingen av julklappar till släkt. vi blir irriterade på varandra för brist på idéer, går runt och får panik tills det plötsligt plingar till i huvudena.

vi slår in julklapparna ihop, massa trams med snören, tejp och felinslagna klappar. tända ljus och film och massa onyttigt kvällen innan julafton.

vi har det bra. det har alltid funkat så sjukt bra vid jul.

vafan skall hända nu? jag blir tårögd av att tänka på det. jag börjar lipa nu när jag sitter här och sakta inser att det inte kommer ske.

för jag vet, att även om han ringt nu hade jag inte svarat. jag ser ingen anledning. även om han sagt 'förlåt mig, jag menade inget av det jag sade, du är min dotter och jag älskar dig, du är absolut inget misstag' så hade jag inte förmått mig att komma springandes hem till honom och slängt mig i soffan bredvid och dunkat igång ngn rolig film.

det funkar inte så. det blir inte så. ord kan sätta så djupa sår.

den här gången är jag inte beredd på att förlåta.

jag vill verkligen inte vara med om det här.

det är mkt jag har svårt för att hantera. det finns mkt jag visar mitt förakt mot helt öppet. det finns personer som gör saker som jag kan säga till utan att skämmas, att jag tycker att de är äkta svin och de får mig att vilja kräkas.

men det finns ännu en sak. som just nu, här, får mig att må illa. som aldrig förr. och som jag inte kan hantera.

det är lögner. jag förstår mig inte på människor som ljuger. som kan titta en person rakt in i ögonen och helt kyligt dra iväg en lögn.

att ljuga för en person man sagt sig älska. ljuga för en vän. för sin partner, för vem som helst.

en liten vit lögn för dagen är inte världens undergång, det gör vi alla. de där harmlösa lögnerna.

det är just det att jag avskyr att känna mig dum. lurad. jag blir nästan mer arg på mig själv än lögnaren. varför i helvete anade jag inget? jag svalde hela jävla köret. grundlurad. en idiot.

jag TOTALT avskyr den känslan.

hr svårt kan det vara att spotta fram sanningen? vet vi inte alla att sanningen kommer fram för eller senare. det är vida känt. säkerligen finns det många som lärt sig den läxan.

lögner. fyfan vad bedrägligt. tacka fan vet jag ärlighet. det är inte alltid det lättaste, men det är det rätta. och i valet om sanning eller lögn finns det bara ett rätt.

jag vet inte varför det här gör mig så uppskärrad ikväll.

det bara är så. just ikväll.

säg som det är. stå upp.

jag skriver det här också för den händelse att ngn råkar missa det annars..

JAG KLARADE MITT TEORIPROV!!!!!! :D :D

igår blev jag kidnappad. spännande va? mina vänner - hanna och malin, kom hem hit och drog med mig till kartago. 'du behöver komma ut och träffa folk'. etthundrasextio spänn senare träffade jag hela patrasket. det var skönt. och jag blev lite lagom lurig.

idag. strax skall jag köra till mörrum. efter det skall jag hem och äta. sedan skall jag till yousofine och plugga järnet. vi skriver båda upp imorgon.

så förfan, håll en jävla tumme. hur svårt kan det vara? tänk på mig klockan 11.00

nerverna..