jag önskade mig hockey. jag fick inget. ingen uppbromsad is, ingen biljett till en mindre värdelös match, inget referat, ingen sittplats ngnstans utanför, ingenting.

jag fjantar ofta och säger att jag önskar mig en hockeymatch i julklapp. i födelsedagspresent. för jag vet att jag inte skulle få det. hockey. den vackraste poesin i sportvärlden. nej. alltid nej. inget. ingenting.

det är inte utan att man blir bitter. och ännu mer bitter när jag tänker på att jag inte skulle haft någon att gå med ändå. förutom min familj. och det är faktiskt inte alltid det charmigaste.

varför kan inte mina vänner vara lite normala och gilla hockey alltid, inte bara vid vm och slutspel och whatever?

fantamig. jag skall växa upp och bli smart, snygg och snäll. flytta till göteborg och ta saken i egna händer. jag skall haffa en snygg kille och kräva honom på en dejt. och så skall jag ta med honom till en riktigt bra hockeymatch. frölunda-lhc kanske. slänga en kall öl i näven på honom och ge honom en blick som säger 'om du iaf låtsas som att du har kul och uppskattar precis allt med hockey så får du ligga inatt'

det är väl enda sättet jag ngnsin kommer få igenom min absoluta drömdejt.

jag är inte det minsta konstig.

jag är hockeybrud. ända in i benmärgen.

hurfan skulle jag ngnsin kunna ge upp en av de få saker som får mig att må sådär genuint bra som jag skrev lite om häromdagen?

hockeyn och jess är förevigt tillsammans.

äkta kärlek, mina vänner.

äkta kärlek.