jag drabbades av tillfällig andnöd, stod i en kvadratformad cell med betongväggar och rev mig själv i ansiktet, försökte öppna munnen, skrika, få luft, allting vägrade, kroppen hade slutat fungera och jag såg inget annat förutom mig själv fördärvad i spegeln.

jag tänkte, fan. det skulle inte bli såhär. fan, jag vill inte dela. jag vill inte.

sekunder senare satt jag på min stol i mitt hus i min brors rum igen. luft och utan smärta, utan panik. utan den egoistiska viljan.

jag trodde jag skulle bry mig mer än såhär. jag trodde att jag skulle dö av smärta. jag trodde det skulle vara sju resor värre.

men jag bryr mig knappast alls.

jag visste att den här dagen skulle komma. jag önskar kanske bara att jag hade blivit förvarnad så att jag kunde få bälta mig och hämta andan ordentligt.

men livet är väl aldrig rättvist.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  vi gör såhär istället; denna bloggen får stå kvar tills alla mina läsare hittat till den nya.         http://jesswylde.blogg.se   ses där.   ...

    det är så bra att jag vill gråta:    

    jag och min bror snackade könsneutrala namn en dag. att det vore rätt coolt om jag hade hetat charlie. typ. eller sam. som förkortning ni vet.   då kom han tänka på en tjej i karlshamn. hon heter charlie frank.   frank är hennes efternamn. DET ty...

    jag skall ut och springa. men jag har inte kommit ngnstans än. vad jag vet. jag sitter här och snurrar på pysens stol, sörplar kaffe och lyssnar på nikola. jag hittar tusen saker att göra istället för det jag borde. dessutom är jag trött. då kän...

    nikola sarcevic - roll, roll and flee