jag hann komma hem och sätta mig ner i fem minuter innan jag blev obotligt rastlös och uttråkad.

fanfanfan.

min bror är jävligt smart. han är betydligt smartare än vad jag är. han är som pappa, suger åt sig som en svamp helt omedvetet och vet mkt om allt.

men ibland..ibland är han så uppenbart jävla korkad att man blir förbannad.

jag hoppas nästan att du åker på smäll ikväll så att du lär dig, lillebror.

trevlig halloween, alla.

för det är väl nu? mhm?

min kropp och mitt huvud skrek NEEEEJ! idag när jag skulle ut och droppa kilon. kroppen lade sig i fosterställning och tvärdog. huvudet pratade på om hur sweet det vore att lägga sig i den nybäddade sängen och titta på alla nya filmer.

men jag vann över kropp och själ idag.

jag är stolt över min insats.

....roligt på amandas bekostnad:

när amanda var cirka sex-sju år blev hon förtvivlad. rentav knäckt.

hon fick sig en rejäl törn. och det kan tyckas förfärligt med tanke på den ringa åldern. till saken hör att det var hennes eget fel. ingen annan bistod med smärtan som drabbade henne.

det var vid sex-sju års ålder amanda fick den avskyvärda bomben:

hon var inte den enda i hela världen med namnet amanda.

 fram tills den dagen hade hon gått i godan tro om att hon var unik. speciell - vilket hon är, missförstå mig inte - att hon var den enda amanda. i hela världen.

det är charmigt. hon är tokigt söt, den där holm.

hoppas du kommer över det där bakslaget en vacker dag.

om jag kunde skulle jag gifta mig med musiken.

jag behöver inget annat.

musiken är min bästa vän, den finns alltid där. oavsett tid och läge. oavsett land och rike. no matter what. helt enkelt.

musiken är vacker, om än brokig och tvivelaktig emellanåt. det gör inget, det får fram det vackra ur ett annorlunda perspektiv bara.

musiken är genialisk, en tröst, en glädje, ett stöd, en motivation, en annan värld, flera olika världar, platser, musik är minnen, musik är betydelsefull.

musiken präglar varje steg jag tar.

ibland önskar jag bara att den kunde göra mina val åt mig.

och så skulle jag istället kunna lära mig spela trummor och gitarr. kanske piano så att musiken blir nöjd med mig. piano känns mer hemma på vårt fantasibröllop.

och just det ja, alla får komma.

ja, typ. femtiotre ggr i veckan får jag panik och vägrar gå ut genom dörren. jag har en sådan fulhetskänsla. som en svart gegga innanför huden. bubblar och skriker och jag får för mig att folk verkligen tittar.

och så tittar jag mig i spegeln och undrar om de ser vad jag ser.

jag drar och rycker och grejar. jag tänker att inget smink hjälper.

jag känner mig som en val och i spegeln bara väller allt upp när valtanken slår mig.

jag växer ju mer jag tänker. och jag blir så fruktansvärt äcklad och obekväm.

en sådan process om dagen ungefär.

kanske.

hatar jag mig själv så mkt? eller är jag en val? varför har ingen sagt något tidigare isåfall? det känns ju lite taskigt.

usch. jag är inte såhär ytlig och fåfäng. verkligen inte.

det är insidan som blir utsida och det är då jag vill springa ut i trädgården, gräva en djup grop och sedan kasta mig själv däri.

oftast går det ett par minuter, jag blundar/duckar/whatever när jag går förbi speglarna i huset och springer ut till bilen och förtränger äcklet över mig själv.

jag har aldrig påstått att jag är riktigt frisk va?

det finns härliga sätt att vakna på.

varför händer allt mig?

i fyra år har jag drömt mardrömmar om att mina tänder lossnar, att de blir mjuka, att tandköttet typ ruttnar, allt som har med munnen att göra och främst lösa tänder.

igårkväll drömde jag att framtänderna var lösa igen. vaknade och vickade på dem och upptäckte till min enorma fasa att de faktiskt är lösa. den ena är väldigt väldigt lös. jag förstår det inte. och jag vågar inte äta något. eller röra vid dem. vickar lätt med tungan emellanåt för att se hur det står till.

och fasansfulla fakta kvarstår. min vänstra framtand ÄR lös.

jag har panik, på riktigt. jag hoppas att den slutar vara lös snart...