ja, typ. femtiotre ggr i veckan får jag panik och vägrar gå ut genom dörren. jag har en sådan fulhetskänsla. som en svart gegga innanför huden. bubblar och skriker och jag får för mig att folk verkligen tittar.

och så tittar jag mig i spegeln och undrar om de ser vad jag ser.

jag drar och rycker och grejar. jag tänker att inget smink hjälper.

jag känner mig som en val och i spegeln bara väller allt upp när valtanken slår mig.

jag växer ju mer jag tänker. och jag blir så fruktansvärt äcklad och obekväm.

en sådan process om dagen ungefär.

kanske.

hatar jag mig själv så mkt? eller är jag en val? varför har ingen sagt något tidigare isåfall? det känns ju lite taskigt.

usch. jag är inte såhär ytlig och fåfäng. verkligen inte.

det är insidan som blir utsida och det är då jag vill springa ut i trädgården, gräva en djup grop och sedan kasta mig själv däri.

oftast går det ett par minuter, jag blundar/duckar/whatever när jag går förbi speglarna i huset och springer ut till bilen och förtränger äcklet över mig själv.

jag har aldrig påstått att jag är riktigt frisk va?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  vi gör såhär istället; denna bloggen får stå kvar tills alla mina läsare hittat till den nya.         http://jesswylde.blogg.se   ses där.   ...

    det är så bra att jag vill gråta:    

    jag och min bror snackade könsneutrala namn en dag. att det vore rätt coolt om jag hade hetat charlie. typ. eller sam. som förkortning ni vet.   då kom han tänka på en tjej i karlshamn. hon heter charlie frank.   frank är hennes efternamn. DET ty...

    jag skall ut och springa. men jag har inte kommit ngnstans än. vad jag vet. jag sitter här och snurrar på pysens stol, sörplar kaffe och lyssnar på nikola. jag hittar tusen saker att göra istället för det jag borde. dessutom är jag trött. då kän...

    nikola sarcevic - roll, roll and flee