jag är uppväxt med en pappa som lever för musik och främst hårdrock och en mamma med en punksida och även där hårdrock.

min uppväxt har präglats av alla sjuttio-åttiotalshjältar inom musik.

förutom hårdrocken smög jag in lite carola och nordman. något jag idag inte alls kan förstå.

ozzy, däremot. han är mannen som ständigt fanns i mitt liv när jag var liten. han var alltid där. pappas favorit. mammas favorit. mammas sambos och numera fästmans favorit.

jag är glad att jag har föräldrar med så bra musiksmak. det där snedsteget med carola var på eget bevåg. testa nya marker. och det har jag gjort i alla år. bestämd att inte fastna i ett spår har jag trevat upp nya, ständigt letandes efter ny, spännande, annorlunda musik.

de som känner mig vet att musik betyder nästan allt för mig. för många betyder det mycket, men jag går snäppet längre.

på vägen hem från karlshamn drog jag mig till minnes vissa specifika låtar jag lyssnade på när jag var liten och som jag tyckte var skitbra.

det roliga är att jag tycker fortfarande det.

kanske för att musiken var bättre förr, mer kvalité, hållbarhet. det var bara rätt och inte en chans till uttjatat.

så. jag tänkte dela med mig av nostalgitripparna.

kingdom come - stargazer - min ABSOLUTA favorit som liten. jag blev helt till mig när den spelades. seriöst, jag avgudade den. jag minns att jag var kär i sångarens röst. och ännu mer seriöst, det är jag fortfarande. herreminskapare, det här är fantastiskt!

cheap trick - dream police - mannen med tusen röster. say no more.

dio - rainbow in the dark - tänk att denna fortfarande dyker upp på fester.

rainbow - i surrender - smaskens!

skid row - 18 and life - jag tror jag lyssnade på denna varje dag i ett års tid. utan krydd. om och om igen.

kansas - carry on my wayward son - funnen och försvunnen. för några år sedan hittade den hem igen. klassiker.

journey - don't stop believing - en helt fantastisk grupp. hans röst var..magnifik. det var lycka att få se dem på srf. de höll måttet och gåshuden var ständigt där.

dream theater - metropolis - musikgenier. räcker så.

rush - bravado - texten..låten. allt. big YES!

rush - roll the bones - filtan! det är du och jag!

styx - lights - det värmer i mitt hjärta när jag tänker på styx. alla älskar de musik. skapandet. alla vill spela, sjunga, byta, hit och dit. skickliga, framförallt.

sedan är det något med göran edman, yngwie malmsteen(inte tillsammans) som jag inte kommer på. och en låt som heter 'rat race' men gruppen har fallit mig ur minnet.

såklart fanns led zeppelin och the who, kiss, judas, ccr och sådant, men dessa låtarna är sådana som jag inte direkt lyssnar på längre. men som finns djupt rotade i hjärtat.

något ni gillar? hissar, dissar?

nostalgi?

TELL ME!

 

MrSponge

29 oktober 2008 16:23

Oj, länge sedan jag läste en sådan ansamling skräp på ett och samma ställe ^_^

 

MrSponge

29 oktober 2008 19:23

Äh, vad tråkig du var då. Trodde du skulle skriva något fyndigt tillbaka så man kunde kommentar-diskutera. Min plan gick i stöpet.

 

jess

29 oktober 2008 19:59

jag hade inget trevligt att säga så jag struntade i det helt enkelt.
kommentardiskutera låter för övrigt rätt drygt.

 

filtan

30 oktober 2008 09:14

JAg HISSAR Rush...FAst för mig är det alltid The trees som är i topp...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  vi gör såhär istället; denna bloggen får stå kvar tills alla mina läsare hittat till den nya.         http://jesswylde.blogg.se   ses där.   ...

    det är så bra att jag vill gråta:    

    jag och min bror snackade könsneutrala namn en dag. att det vore rätt coolt om jag hade hetat charlie. typ. eller sam. som förkortning ni vet.   då kom han tänka på en tjej i karlshamn. hon heter charlie frank.   frank är hennes efternamn. DET ty...

    jag skall ut och springa. men jag har inte kommit ngnstans än. vad jag vet. jag sitter här och snurrar på pysens stol, sörplar kaffe och lyssnar på nikola. jag hittar tusen saker att göra istället för det jag borde. dessutom är jag trött. då kän...

    nikola sarcevic - roll, roll and flee