....men i framtiden vill jag vara fullkomligt rätt.

när jag var tillsammans med mitt ex var jag många ggr långt ifrån en bra person. jag var förmodligen elak och utan hänsyn till hans känslor.

jag vet hur jag beter mig i förhållanden. i relationer som blir mer allvarliga. jag får panik inombords. för jag tycker om personen i fråga så fruktansvärt mkt att jag blir livrädd för att han skall få reda på det. förstår ni hur fel det är? jag motarbetar hela tanken med ett förhållande. ett förhållande är..man vill helt enkelt vara tillsammans med den man bryr sig om, ständigt tänker på, den som gör en varm inombords och får en att le för minsta lilla. den som man är sådär tokigt kär i. som man förhoppningsvis kommer att älska.

det där ville jag aldrig visa. jag var så rädd för att bli sårad att jag istället sårade. och så har jag alltid gjort. helt kallt bara kört på och över om och om igen. som en jävla maskin. visat att jag inte bryr mig. varit mån om att visa det, dessutom. i alla fall där jag haft ngn form av relation.

jag byggde upp en mur för längesedan som INGEN har tagit sig igenom. ingen har kommit innanför. jag sätter gränserna, jag säger vad som är okej, jag visar hur långt du får gå. men går du över min gräns så är det över.

jag vet om detta. och jag vet att det inte är okej. och jag vet att det är fullständigt OMÖJLIGT att vara tillsammans med någon som är på det viset. jag gav inte mkt. bara för att jag var ständigt rädd. för att bli sårad. för att visa att jag brydde mig. så jag vände på allt och körde tvärtom.

bakom den här muren, där finns jag. och det må vara en jävla storm av känslor undertryckta sedan länge, förträngda saker, både på gott och ont. men det är jag. bakom den här muren gråter jag. för det tar på krafterna att visa hur lite man bryr sig. ständigt såra sig själv genom att såra den man tycker om. se och höra hur personen man tycker om lider. jag led också.

 och som jag gråtit över att jag är sådan. jag försökte aldrig göra ngt åt det. jag bad om ursäkt och förklarade 'jag är sådan här, det är bara så'

men nej. det är inte bara så. det är fantamig skärpning på det. väx upp. lär dig att den som tycker om dig tycker om dig för den du är, både på utsidan och insidan. kan den personen inte ta det så är det inte värt det.

att vara i ett förhållande är inte lätt och man kan bli sårad, men så är det och det går aldrig att komma ifrån. kärlek gör ont. det finns en baksida med allt här i världen. motpoler. plus och minus.

så är det bara.

så. när jag gjorde slut med mitt ex bestämde jag mig för att bryta allt som tänkas kunde ha att göra med det motsatta könet. och rannsaka mig själv. plocka isär allt och bygga ihop igen. förstå. växa upp. lära mig ngt.

och jag jobbar fortfarande med det. jag är medveten om hur fel jag har agerat, att jag faktiskt varit ett svin. och att jag varit rädd är ingen ursäkt.

i drygt åtta månader har jag stundvis kämpat med mig själv. det är inte lätt att bryta mönster och murar man satt upp sedan långt tillbaka. det är inte ett dugg jävla lätt när man är livrädd. jag hatar förhållanden. jag hatar kärlek. jag hatar att vara livrädd. jag blir så himla arg och frusterad.

men..jag växer. jag hoppas verkligen att jag gör det. för nästa gång, då tänker jag göra rätt. sakta, sakta, men jag tänker göra rätt. jag tänker inte låta något komma i vägen. jag tänker inte låta rädslan hindra mig. och jag tänker visa vem den person det än blir, att jag verkligen bryr mig. att jag kan vara snäll. att jag kan kramas (det är verkligen inte min grej) och gosa.

men. kom ihåg. jag är lite konstig. jag är inte den klassiska flickvännen. det går aldrig att ändra på. man kan inte göra saker man inte tycker om. det skall man inte. så det är ingen idé att försöka ändra på mig som person. det kommer aldrig lyckas och jag kommer bara vända dig ryggen.

det här inlägget är enbart för min egen skull. jag har inte skrivit om det här innan. jag vill ha det skriftligt så att jag kan läsa om hur mina - förhoppningsvis - framsteg. om än små.

jag är inte dum i huvudet, egentligen. jag är inte elak. egentligen.

kanske är jag precis som er. fast lite fegare.

en sak till,

jag beundrar alla er som verkligen inte har några problem med känslor.

det är starkt. jag tycker det, på riktigt.

låt ingen ngnsin inbilla er något annat.

 

MrSponge

24 november 2008 10:49

Starkt ändå tycker jag att kunna vara såhär självutlämnande och skriva på ett så bra sätt. Du arbetar verkligen med någonting du anser och känner själv har varit ett problem med. Härligt att få läsa om dina framsteg, även om du kanske tycker dem är små så är det ändå framsteg. Nu har jag inte följt dig så länge, men jag hoppas du fortsätter med den styrkan att fortsätta kämpa och förändras till det bättre. Jag är också i en process att förändras, så det känns skönt att få läsa om andra som kämpar på, det ger en själv liksom mer ved på elden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  vi gör såhär istället; denna bloggen får stå kvar tills alla mina läsare hittat till den nya.         http://jesswylde.blogg.se   ses där.   ...

    det är så bra att jag vill gråta:    

    jag och min bror snackade könsneutrala namn en dag. att det vore rätt coolt om jag hade hetat charlie. typ. eller sam. som förkortning ni vet.   då kom han tänka på en tjej i karlshamn. hon heter charlie frank.   frank är hennes efternamn. DET ty...

    jag skall ut och springa. men jag har inte kommit ngnstans än. vad jag vet. jag sitter här och snurrar på pysens stol, sörplar kaffe och lyssnar på nikola. jag hittar tusen saker att göra istället för det jag borde. dessutom är jag trött. då kän...

    nikola sarcevic - roll, roll and flee