idag körde jag min käre far till kallinge flygplats. jag krävde av min bror att följa med för sällskap på hemvägen. så jävla trist att köra själv.

när vi närmade oss karlshamn (hemvägen) kände jag ett litet sug efter en cheese på mcdonalds som blev mer påtagligt ju närmare i kom. i samma veva ville bror ha glass så vi tänkte, hey, why not? och svängde av mot karlshamn för ett snabbstopp på donken.

efter en överläggning i bilen fick jag springa in och ställa mig i de tre mil långa köerna, bestående av barnfamiljer vars kids var SJUKT missnöjda med livet. det kokade också och jag kände hur jag började svettas, stressas.

i detta jävla livet fick jag för mig att kolla ut, bort mot bilen (jag lånade pelles och mammas bil eftersom pelle tagit 'min'.) och fick se min bror stå bakom själva bilen, lutande, och grejade med mobilen. tänkte att han ringde ngn.

men så vände han sig om och jag såg panik i hans ansikte, stampande fötter och en blick som sökte mig. jag anade att ngt inte stämde utan lämnade min (numera bra plats) i kön för att springa bort på parkeringen för att kolla vafan det var som hände.

det visade sig att efter jag gått hade min bror suttit i godan ro, skruvat upp volymen på radion, chillat, och helt plötsligt lagt märke till hur omgivningen börjat röra på sig. eller? var det han som rörde på sig?

efter en enorm skräcksekund insåg han att det var bilen som rullade i rask hastighet bakåt, in mot nästa bil och nettos vägg.

utan flängde han och klämde in sig bakom vår bil och bilen den var påväg att störta in i.

han lyckades med det konststycket att fösa upp bilen för den lilla sluttningen, slängde upp mobilen och ringde mig (då jag såg honom och trodde att han stod och chillade)

tänk. fatta paniken han haft. när han insåg att det var HAN som rullade. och hur han kämpade för att fösa tillbaka bilen.

den bilen har automatisk handbroms. eller, det finns inte handbroms ens, det är en liten knapp som du kan fösa ett snäpp uppåt. jag brukar göra det, men inte idag eftersom det stod att det var automatisk handbroms.

tydligen inte.

så frånochmed idag litar jag aldrig på ngn jävla automatik. jag kör på hederlig old school.

men ni kan tänka er hur roligt vi hade åt detta när vi båda hjälpts åt och jag ställt in handbromsen och kört fram bilen sista biten.

vi satte oss i bilen, helt tysta i ett par sek och sedan kom asgarvet och vi skrattade åt hans panik och hur illa det kunde gått.

vilken jävla tur vi hade. hade det varit HAN som gått in och jag som stannat kvar så hade jag förmodligen aldrig märkt ngt. och hade jag det så hade jag ändå inte lyckats få bukt på bilen själv.

idag säger jag att det var ödet som fick mig att helt på måfå titta ut efter min bror där han kämpade.

till på köpet fick vi oss ett jävla skratt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  vi gör såhär istället; denna bloggen får stå kvar tills alla mina läsare hittat till den nya.         http://jesswylde.blogg.se   ses där.   ...

    det är så bra att jag vill gråta:    

    jag och min bror snackade könsneutrala namn en dag. att det vore rätt coolt om jag hade hetat charlie. typ. eller sam. som förkortning ni vet.   då kom han tänka på en tjej i karlshamn. hon heter charlie frank.   frank är hennes efternamn. DET ty...

    jag skall ut och springa. men jag har inte kommit ngnstans än. vad jag vet. jag sitter här och snurrar på pysens stol, sörplar kaffe och lyssnar på nikola. jag hittar tusen saker att göra istället för det jag borde. dessutom är jag trött. då kän...

    nikola sarcevic - roll, roll and flee