liksom...VET NI VAR JAG ÄR NU!?!?

i min säng! ja! jag bloggar från sängen! med en laptop!

alltså, jag har föraktat denna jävla mojängen pga jag är så kass på att skriva med dem, men fyfan vad bekväm man kan bli med en sådan här.

jag är kär. strålande, skinande kär.

JAG LIGGER I SÄNGEN OCH BLOGGAR!

jag vet att jag överdriver. och att jag är sist med allt.

men förändringar suger.

vad gör ni?

datorn har sovit middag. precis som jag.

eller, innanmiddagslur, blire väl.

jag är fruktansvärt trött. och rastlös så fort jag sitter still.

det är väldigt konstigt.

jag tänkte slänga mig i duschen och få bort jobbdagen, sedan sätta mig i bilen och köra mot..okänd destination.

kanske återkommer jag med något av värde.

jag måste bara fråga.

har ngn av er sett the crow?

hur är den? på riktigt?

(jag fuskar inte, jag..öh..researchar bara!)

ett filmtips innan jag skall låta mitt brydda huvud vila.

i give you.....

.....

mr. brooks.

jag lyssnar på markus hela tiden. jag är tokig, jag är medveten om det.

allt i mitt liv förefaller sig högst ointressant. jag drar med mig min sopsäck av bekymmer och ånger överallt, jag lagar mat på jobbet, städar på jobbet, tvättar på jobbet, tar hand de gamla på jobbet, skriver rapport på jobbet, duschar de gamla på jobbet, går runt på jobbet, hänger ut tvätten på jobbet, diskar lite mer på jobbet, dricker massa vatten på jobbet, stirrar mer än vanligt på mobilen på jobbet, saknar fruktansvärt mkt under tiden på jobbet, grubblar mer på jobbet, får mer ont i fötterna på jobbet.

jag är en riktig pedant på mitt jobb. säkert sjukt störig. plockar och lägger saker tillrätta helahelahela tiden.

så fort jag kommer hem slänger jag saker omkring mig.

jag sade till mor min att jag borde ta med mig jobbet hem. då skulle det se annorlunda ut här.

inte mkt sömn inatt, msn plingade till precis som jag gjorde mig redo för att gå, detvillsäga vill halvtre på natten. såklart drog jag mig för att gå, då samtalen kan vara både...givande..och intressanta. givande? jag vet inte. jag känner att jag får ut ngt av det.

så, vid fyratiden gjorde jag mig åter redo för sömn, men mötte motstånd av tre feta getingar som föredrog min taklampa.

vi kämpade tappert och markus varvat med tori amos hördes som bakgrundsmusik i min korta actionfilm. (finfin blandning, ja)

så, vid kvart över fick jag täcke över kroppen, eller inte ens det, ett örngott, jag dör av värme annars. sedan flög jag upp ur sänghelvetet vid kvart i sex, joe black snurrade fortf i dvdn, bara det tydde på hur löjligt lite jag sovit.

sedan jobb sju till tre. så jävla muppigt.

nu sitter jag här. pigg. trött. pigg. ont i fötter och rygg.

frustrerad, irriterad, undrande, ständigt denna återkommande fråga 'vad i helvete håller jag på med? vilken nivå spelar vi på? är vi i samma liga?'

den retar mig. som en..speta i hälen.

bloggen fortsätter klättra på bloggtoppen. ligger på femtio nu. sakta men säkert. framsteg flamsteg.

när slutade ni läsa, mer exakt?

-ibland faller något hårt inpå och en dörr öppnas där jag tillåts skåda smärta på riktigt.

(ofullständig)

du ropar på mig, klappar med handen på sängkanten
du säger ’kom! det här är din chans, det är vår chans
vi skall överbevisa oss själva och spela ut våra skuggor
vi skall flytta in i varandras skrattgropar’
du ler och trycker med fingret i min osynliga skrattgrop

jag tittar på dig med ögon av dödligt allvar
jag tänker ’om jag rör dig nu, om jag gör det här,
då förlorar jag den allra sista delen av mig själv till dig
om jag gör en djupdykning och släpper allt, förlorar jag allt’

du tar mig om axlarna, försöker med smekande värme mjuka upp min stela rygg
jag kutar med ryggen och fräser som en katt - inombords
du flyttar dig närmare, så nära, jävlar vad nära, jag kan se framtidens bekymmersrynkor
jag drar med fingret över en och tänker att det är mitt fel att den finns där

dina läppar vilar mot min hand och du viskar med blicken mot marken ’kom’
du viskar kom och jag sitter helt still, räknar prästkragens blomblad
skall jag, skall jag inte, skall jag...
det var aldrig en fråga om att älska, det var så mycket mer än så

men jag är feg, jag har tillochmed redan packat en väska, i mitt huvud har jag flyttat
jag tar världens mod till mig och drar fingrarna genom ditt hår en allra sista gång
sätter fingret i din skrattgrop när du ler, stänger igen gropen och blockerar ingången för alla
jag lyckas med att kväva all din tro och allt ditt hopp, med en enda blick
en enda liten, liten rörelse och jag drar bort handen från dina varma andetag

jag hör hur du går sönder på en gång, fan, du gav mig allt, jag gav dig en enkel biljett
och här inatt tar turen slut
jag kommer känna skam, jag förlåter mig aldrig för det här, även om jag vet att du redan överväger förlåtelse
jag behöver dig mest av allt i världen, har jag någonsin känt mig mer fulländad än med någon som du?
mina behov är mina nederlag, mina känslor är min svagaste punkt och att sälja mig själv ikväll
står inte på menyn, det står inte skrivet i våra historieböcker

faktum är att det står inget om oss, vi övervann inte förutom varandra
eller så övervann vi ingenting, som vanligt var vi som alla andra och förskönade det redan tillräckligt sköna
jag reser mig upp och vänder mig om, du säger absolut ingenting, du skriker
jävlar, jag har aldrig hört något värre, hurfan kan du förlåta mig det här?
jag känner smärta, men går med rak rygg och huvudet högt, min värdighet är allt
men vilken värdighet? det här är inget värdigt någon eller något, det är fegt och smutsigt

i hallen tar jag min väska och går ut genom dörren, sätter vår nyckel i låset, hör hur det klickar,
lyckas överrösta dina förtvivlade skrik, öppnar brevinkastet och ger dig en nyckel som hamnat i ingenmansland
jag går därifrån, räknar stegen nerför trappan, sjuttiotre stycken, så långsamt det går
allt är tungt och väl ute andas jag in frisk luft och kräker bredvid cykelstället

jag har aldrig äcklats av mig själv så mycket som nu
men jag skulle inte klara av att sälja mig själv, jag kan inte bli ett med någon
jag går och går och faller ihop någonstans i mitten av världen och fastnar där
i ett nät, ett hav, en förbannad himmel, jag ber aldrig om förlåtelse
jag vet att jag förtjänar det här och innan jag sluter mina ögon för att låta mörkret få grepp
hör jag dina helvetesskrik en sista gång

förvarna mig nästa gång, så att fallet inte blir så jävla hårt.

det finns inga plåster till sådana här sår.

jag kan verkligen inte sova.

jag ersätter allt med söta markus krunegård istället.